Flöjtskeppet Anna Maria från Stockholm

Det förbrända vraket av "Saltskutan" enligt en modell som tillverkats av Harry Alopaeus, Helsingfors.

Detta är ett utdrag ur kapitel fem i boken "Spår av hav, yxa och penna" (Finska Vetenskaps-societeten, 1995, ISBN 951-653-274-8, ISSN 0067-8481).

Fyndplats och vrak
Åtminstone sedan slutet av 1400-talet och sannolikt sedan ännu tidigare år har den naturliga hamnen vid Dalarö utanför Stockholm bildat en del av den gamla farleden som ledde upp längs Sveriges östkust. Det är här vid Dalarö som den förlisningsplats och det fartygsvrak ligger, som skall bli föremål för studium i detta kapitel. År 1636 byggdes ett fort på en ö vid Dalarö (platsen ligger dels på fastlandet dels på öar) som skulle hindra eventuella fiender från att använda den farled som leder in till Stockholm. Småningom bildades ett litet bysamhälle på Dalaröns angränsande del där också ett tullhus byggdes. Bysamhällets befolkning bestod i huvudsak av fiskare, lotsar, sjömän och tulltjänstemän. Byn hade dessutom flera krogar, som var avsedda för sjömän, som väntade på lämplig vind i det skyddade hamnområdet. Samhället tjänade som en viktig knutpunkt för trafiken till och från huvudstaden. Fartyg som anlände till Stockholm måste redan här avge sina tulldeklarationer.
På botten i denna hamn, ett hundratal meter från stranden, ligger vraket av ett handelsfartyg, som vid ytlig besiktning vid början av denna undersökning såg ut att stamma från slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. Det är ett relativt stort fartyg för denna tid, och lasten är delvis bevarad. Vid ytlig besiktning syns sågvarulasten tydligt. Av däcket återstår bara en bråkdel, och därför kan man se in i lastrummet. Detta kan antas vara en följd av en eldsvåda som drabbat fartyget, ty det är alldeles tydligt att hon är kraftigt brandskadad. I Dalarö fanns en lokal tradition, enligt vilken det sjunkna fartyget, som i folkets mun fått namnet "Saltskutan", i förlisningsögonblicket skulle ha varit lastat med salt. Detta stämmer, som vi skall se, inte med verkligheten. Men en annan lokal tradition, som också rör fartyget säger att det skulle ha drabbats av en eldsvåda som fått sin början medan besättningen var i land på krogen för att dricka öl. Denna berättelse är däremot inte alls utan sanningshalt. (Muntligt meddelande av dr Anders Franzén till förf. ; Franzén, som i sin ungdom dykt på vraket i tron att det rörde sig om en 1800-talspråm, hade hört om traditionen med det brinnande skeppet av sin far.)
Fartyget har många gånger återvänt från utländska handelsresor med saltlaster, något som man kan säga om de flesta svenska handelsfartyg som återvände till Sverige med returfrakt från Medelhavsområdet. Detta har att göra med det stora behovet av salt för uppbevaring av födoämnen. Det var tydligt, att ett fartyg av dessa mått var helt överdimensionerat för att ha använts för resor på Östersjön, och följaktligen var det inte svårt att dra slutsatsen att hon företrädesvis hade använts i utlandstrafik. Man kunde i hennes linjer skönja vissa holländska drag, t ex hennes svällande skeppssidor och relativt grunda djupgående antydde ett nederländskt ursprung. Men längre kunde man inte komma med okulär besiktning.
Å andra sidan var fartygsvraket lastat med vad som återstod av en typisk svensk exportlast från 1700-talet. De sågade trävarorna som det sönderbrända däcket blottade, blev föremål för dendrokronologisk analys. Statens sjöhistoriska museum (SSHM) hade redan på 1970-talet underkastat vraket en preliminär undersökning med följande resultat:
1) Huvuddimensioner:
Vrakets längd var något över 38,1 meter och dess bredd varierade med skrovformens växlingar mellan 8,1 och 8,4 meter.
2) Brandskador:
Som nämnts var vraket relativt kraftigt brandskadat. Aktern hade nästan totalt brunnit bort, och likaså saknades överbyggnaderna. Själva skeppssidorna var förbrända, delvis ända ned till vattenlinjen. Brandskadorna var starkast på akterskeppet, förskeppet hade på något sätt delvis skonats men också här kunde förstörelsen karakteriseras som höggradig, frånsett att dess främre parti var relativt intakt med kvarliggande fördäck. Omfattningen av den kan bedömas av fig. 13.
3) Byggnadsmaterial:
Såvitt man kunde konstatera, var hela skrovet byggt av ek (Quercus quercus) som härrörde från ett område utanför Sydskandinavien och norra Tyskland. I brist på nödiga dendrokronologiska grundkurvor för ek från detta ur svensk synpunkt rätt perifera område kunde skrovmaterialet alltså inte identifieras. Upplysningen, att skrovets byggnadsvirke kom från ett område utanför norra Tyskland var emellertid intressant, därför att det ekvirke som importerades till Sverige för skeppsbyggnadsändamål kom just från norra Tyskland. Där hade Sverige ännu under 1700-talet kvar en del av sina besittningar, erhållna i den westfaliska freden 1648, nämligen den svenska delen av Pommern, som till vissa delar kvarstod som svensk besittning ända till 1815, och Bremen-Verden. (Efter Nystadsfreden 1721 började de avvecklas, och 1815 återstod slutligen ingenting av de forna besittningarna i Tyskland. Rasmusson 1959, s. 43)
4) Konstruktionen av bordläggningen:
Det finns två metoder att lägga bordläggningsbräderna vid fartygsbygge: om de läggs kant vid kant på spanterna, talar man om kravellbygge, men om de fjällikt täcker varandras kanter är skeppet byggt i klinkteknik. Det nu aktuella vraket är kravellbyggt, vilket är lätt att konstatera trots brandskadorna.
5) Lasten:
Vraket var fullt lastat, men lastens sammansättning har ännu inte kunnat konstateras genom arkeologiska undersökningar av materiella fynd; däremot har man kunnat återfinna en arkivalisk lastförteckning. (Latinska sjöpass 1708, Kommerskollegium, RA) I lastrummet kunde man iaktta att lastens översta skikt bestod av sågade trävaror, bräder av furu (Pinus silvestris), det mest använda träslaget i Sverige.
6) Läge:
Vraket ligger ett par hundra meter från stranden av Dalarö med aktern mot land. För att göra förteckningen av vrakets yttre, fysiska egenskaper komplett borde man kanske tillägga en sista och sjätte trots att detta redan framgått av diskussionen: vraket hade alltså sjunkit i själva hamnbassängen i Dalarö.
Dessa sex punkter utgjorde de kända faktorerna i den ekvation som skulle lösas, de fakta som kunde iakttas på själva vraket. De okända faktorerna var långt flera.