Smådalarö kvarn

Kvarndelar efter branden 1988

Kvarnen 2004

Kvarnen under uppbyggnad år 1990

Kvarnstenarna som malde säden till mjöl förstördes vid branden. De lig-

ger nu framför dörrarna till kvarnen,

Den 28 juni 1988 eldhärjades Smådalarö kvarn. Efter ett blixtnedslag brann den gamla kvarnen ner till grunden. Kvarnen byggdes upp igen 1990 (dock utan vingar) och står idag fortfarande som ett sjömärke som den gjort sedan mitten av 1700-talet.
 

Historien

Historien börjar året 1706 då Carl Christian Gyldener föds i en by i norra Finland. Pojken hade tidigt förlorat sin far i de karolinska krigen, han avled i rysk fångenskap. Familjen levde under stora umbäranden. Pojken gav sig tidigt in i armén och tjänstgjorde i det beryktade ”Gula Gardet” vid Nylands infanteri. Han steg snabbt i graderna och vid 30 års ålder hade han hunnit med flera år i utländsk tjänst, då han till slut 1741 hamnade i det olycksdrabbade svensk-ryska fälttåget. 
På olika sätt hade Gyldener kommit i kontakt med orten Dalarö under krigsåren, troligen beroende på truppernas utförsel där. De svenska örlogsfartygen hade sin hemmahamn vid Dalarö.
Här kom han i kontakt med tullinspektorn Niclas Sandell och tillsammans skrev de båda på ett arrendekontrakt 1745, som gjorde dem till arrendatorer av den stora egendomen Smådalarö Gård. Gården omfattade hela dåvarande Dalaröhalvön, samt en stor del av ö-världen omkring Jungfrufjärden. Men viktigast av allt var krogarna. Gyldeners idé var enkel. Med de fyra lönsamma krogarna som hörde till gården fanns det stora möjligheter att tjäna pengar förutsatt att varorna man sålde tillverkades på den egna gården.
Dalarö var under 1700-talet fortfarande hemmahamn för Östersjöflottan. Här låg skeppen för bunkring och under långa tider fanns också flera handelsskepp liggande på redden vid Dalaröbryggan. Överallt fanns det törstiga strupar som behövde öl och brännvin för att släcka törsten efter den salta kosten. Skeppen hade också sina egna bakugnar ombord, vilket innebar att försäljningen av mjöl var stor vid Dalarö handelsbod. Dit kom även många skärgårdsbor som bytte till sig varor som de själva inte kunde producera på öarna. De små tegarna gav inte mycket avkastning och därför var byteshandeln livlig. Man bytte till sig mjöl, öl, brännvin och annat mot den fisk man fångat i de fiskrika vattnen.
Under åren 1745-1750 uppförde Gyldener runt Smådalarö Gård en mindre industri.
De viktigaste enheterna var bränneriet för brännvinsframställning och den nyuppförda kvarnen levererade mjöl av spannmål.
Affärerna gick över förväntan och 1750 skrev Gyldener ett nytt arrende med general Düring på Tyresö Gård som ägde hela Dalarö. Men den här gången utan kompanjon och nu på livstid.  Kontraktet var så skrivet, att hans trotjänare och inspektor Nils Grubb hade rätt att överta kontraktet om något skulle hända Gyldener. I kontraktet beskriver Düring det av Gyldener redan nedlagda arbetet med orden:
”Han hade ensam för bemelte fastigheter och orter nedlagt mycket arbete med markens uppodling och kostbara inrättningar af Brygg– och Brännerier, mälthus, Qvarn, bodar och andra nödiga Byggnader, som därstädes förut icke warit”.
Det är alltså under dessa år som kvarnen uppfördes på en av Smådalarös högsta bergknallar.
Att bygga kvarn under denna tid var inte något man gjorde utan tillstånd. Alla kvarnar kontrollerades av staten och det var enbart staten eller adeln som hade rätt att driva kvarnverksamhet. Själva byggandet av en kvarn var också förbundet med dryga kostnader. Speciella kvarnbyggare tillkallades för den stora och komplicerade väderkvarnskonstruktionen. Det krävdes även flera olika träslag för kvarnens många trädetaljer.  
De omkringboende skärgårdsbönderna hade alla sin ”egen” kvarn. Staten tillät endast att de malde lite till husbehov, men den större delen av deras skörd var bara möjlig att mala i en stor kvarn, då arbetet annars var alltför tungt. Dessa stora kvarnar kallades Tullkvarnar, då bonden betalade en avgift för varje malning. Avgiften kallades kvarntull och hälften gick till mjölnaren och hälften till staten eller adelsmannen, beroende på vem som ägde kvarnen.
Gyldener kunde med sitt fasta arrendekontrakt gå förbi dessa bestämmelser då general Düring själv hade godkänt uppförandet av den nya kvarnen. Säkert var detta välkommet av bönderna omkring och gav många möjligheter att utnyttja kvarnen. Gyldener var en skicklig affärsman, då han på detta sätt kunde stoppa hela kvarntullen i egen ficka. Trots att hans investeringar var stora i början gick redan affärerna efter fem år mycket bra. Stora inkomster flöt även in från de lönsamma krogarna;
Stora Dalarös krog, Jutholmens krog, Smådalarö Gård och Ekholmens krog.
Under 1700-talet hade en ny typ av kvarn introducerats i Sverige, den s.k ”hättkvarnen” eller ”Holländare” efter sitt ursprungsland.
Det var en hättkvarn som Gyldener lät uppföra på Smådalarö. Tidigare hade kvarnarna varit byggda så att man vred hela kvarnhuset för att vingarna skulle få vind. Med den nya hättkvarnen behövde bara kvarnens huv, hättan, vridas. Detta gjordes från marken med en lång stång fäst i kvarnens hätta. Där var också den stora kvarnstocken placerad med fyra kvarnvingar. Vinden drev vingarna runt så att kvarnstocken snurrade som i sin tur vred en av kvarnstenarna mot en undre stillaliggande sten. Kvarnvingarna var snedställda och med hjälp av segelduk fick vinden tag i vingen. Segelduken kunde revas allt efter vindens styrka. Inifrån hättan kunde vingarna bromsas med sinnrika träbromsar.
Kvarnen spelade även en social roll då den blev en naturlig samlingsplats för traktens människor. Här kunde man få höra de senaste nyheterna och färskt skvaller. Arbetet med malningen tidskrävande så blev kvar över natten. Krogen blev då ett självklart samlingsställe och patron Gyldener kunde fylla på sin kassakista ytterligare.
De små tegarna gav inte tillräckligt mycket säd för att hålla kvarnen och bränneriet igång. Den egna spannmålsskörden räckte bara till att täcka hushållsbehovet, medan brännvin, öl och brödmjöl krävde mer och framför allt bättre råvarukvalitet. Denna säd köpte han från inlandet och transporterade den ut den långa landvägen till Smådalarö kvarn.  
För skärgårdsborna och de närliggande gårdarna som Winåker och Kolbotten var kvarnen lätt att nå med båt. Från norr var Svinuddsviken den bästa ankringsplatsen och från ytterskärgården lade båtarna till i Hemviken. Därefter drogs säckarna upp för branta kvarnbacken med häst och vagn.
I början av 1770-talet hade den nya kungen Gustav III infört nya stränga lagar och avgifter på brännvinsnäringen. För att fylla på sin stadskassa gjorde han de flesta stora brännerier till kronobrännerier. Gyldener kände då att tiden var mogen att avyttra och sålde därför bränneriet med god förtjänst, 1776.
Åldern tog så småningom ur sin rätt och han beslöt därför samma år , att flytta in till Dalarö. Där lät han uppföra den Gyldenerska gården, som ända fram till 1889 låg på den nuvarande prästgårdstomten. Sina sista tre år var han bosatt där och han avled försommaren 1779. Han hade då varit verksam på Dalarö i 34 år.
Arrendet och kvarndriften överfördes därefter under drygt 20 år på nya arrendatorn. 1803 köpte Petter Blom loss hela den stora skärgårdsfastigheten Smådalarö Gård från Tyresö. Då gick gården in i ytterligare en ny blomstringstid.
Blom fortsatte den lönsamma krogverksamheten, som Gyldener en gång startat, dock med den skillnaden att örlogsflottan nu var förlagd till Karlskrona.
Handelssjöfarten var dock alltjämt stor, liksom skärgårdsböndernas antal. Kvarnen förblev en lönsam del av gården.
Under hela första delen av 1800-talet användes kvarnen intensivt men vartefter ångdrivna kvarnar gjorde sitt intåg snurrade de gamla kvarnvingarna allt mindre.
De första sommargästerna dök upp och därmed blev båtförbindelserna bättre med Stockholm. Gårdarnas betydelse minskade därmed.
I slutet av 1800-talet har så väderkvarnen tjänat ut sin roll. De fyra, tidigare livsviktiga, vingarna monterades ner. Själva kvarnbyggnaden hade dock sedan första början tjänat som sjömärke och fick därför stå kvar. Under hela 1900-talet har den hjälpt främmande seglare hitta Dalarö och för många Dalaröbor är den en rofylld signal att de har hemmahamnen i sikte.
 
Ovanstående är hämtat ur Dalarö guiden 1989 och skrivet av Lennart Jarnhammar.